Lite nya rutiner

Efter att jag blivit opererad ändrades lite av Nemos rutiner. Bara det att det inte var okej att hoppa upp och busa som vanligt med mig var en. Sen en annan att det är Lillis som får ta promenaderna en tid framöver och det rättade sig Nemo till fort. Ytterligare en att han fick min mamma som promenadsällskap om dagarna i flera dagar, när Lillis var på jobbet. Nema problema! Så egentligen har det varit väldigt bra att han har fått lära sig att det inte bara är jag som "håller i snöret".

Blodpuddingspår

Nemo har ju en otroligt fin känslighet i nosen så att få jobba med det är en fröjd. Även han tycker det... (Med nyopererad rygg har jag funderingar på att även komma igång med lite agility senare. Han har en otroligt spänst och snabbhet. Vore ju sund att inte låta honom få leva ut det med.)
Har tänkt låta honom få prova på att spåra på blod och vilt framöver. som träning inför detta la vi ett spår på blodpuddingsbitar ute i trädgården. Oj, så kul det var! Det gick med en rasande fart för Nemo att hitta spåret, och gott var det med. Nu blir det till att lägga spår framöver alltså./p>

Test av flytväst... eller??!

Äntligen har vädret blivit till "fiskeväder". Som inbitna flugfiskare har vi inväntat insekternas kläckningar och rätta vattentemperaturerna. Nu är vår fiskesäsong igång!
För Nemos del innebär det mycket friluftsliv och fritt springande i skog och utmed myrar.

Första fisketuren blev till en liten tjärn långt in i skogen. Där är det mycket myrmark runt omkring för Nemo att kuta runt i. För trygghetens skull brukar han få ha flytväst på sig. När småfisken vakar intill vattenkanten kan en nyfiken Nemo titta för djupt ibland. Vilket han gjorde idag. När Lillis doppade fiskelinan doppade Nemo sig själv.

Usch, så kallt det var, verkade Nemo tycka. För fort som sjutton sprang han upp i mitt knä där jag satt på en ryggsäcksstol. Inte lätt att hålla balansen på när en raket-Nemo kommer rusandes.
Efter det doppet var han inte så sugen på att springa runt längre. Det var skönare att sitta hos mig...

Upp

Tik-jakt i full galopp

Äntligen har det blivit dags att åka till stugan igen. Så fort vi åker ner på skogsvägen till stugan anar Nemo vart vi är på väg och börjar yla av glädje i buren. Ett och annat primalskäll blir det med.
Vi släpper honom lös direkt och han skuttar runt och utforskar sitt revir i rasande tempo. Att han trivs lika bra som vi går inte att ta miste på.

En av dagarna där får vi besök av våra goda vänner och deras Wippet tik Rina. De har träffats många gånger tidigare och gillar verkligen varandra. Nemo får någon att springa med och det går undan i svängarna. För svänga, gira och finta måste Nemo göra stup i ett för att ha en chans mot snabba Rina.
Alltså var Nemo väldigt glad när Rina kom och hälsade på. Lite för glad för hennes smak idag. Han följde henne "som ett frimärke" tätt intill så fort hon rörde sig. Till slut fick vi ha in honom i buren så hon fick lite lugn och ro tills de skulle fara.

Sen trodde vi allt var frid och fröjd för Nemo. Fast han tyckte annat. Vips drog han iväg upp med skogsvägen. Inte lyssnade han på vårt "Stanna" eller visselpipan då inte. Han hade nått helt annat i tankarna. Rina!
Efter ytterligare 100 meter på en grusväg kommer man ut till "stora vägen" och vi såg inte skymten av honom. Oron välde upp i oss som en isande kall klump. Vart är han?? Hör hur någon bil tutar och då förstår vi. Han är ute på Stora vägen!! Hjälp!
400 meter bort kom han glatt lunkandes. "Skulle ju bara kolla vart Rina tagit vägen", trycktes han säga.
Det slutade lyckligt, tack och lov! Men vi bestämde oss direkt för att det behövs ett staket vid stugan.

Kapten Nemo

Vi vet ju att gårdshundar har ypperligt balanssinne och passar utmärkt på sjön. Hur skulle Nemo tycka det var att sitta i en båt, undrade vi?

Upp

Viltjakt

Det har blivit många härliga dagar i stugan så här långt. Lika mycket som det är ett paradis för oss märkt det tydligt att Nemo tycker det med. Fast ibland tar han sig lite väl stora friheter...
Som när han känner doften av ett rådjur strax intill tomtgränsen. Då är det blockering av hörsel och högaktiv nos till 100%. Alltså kan vi stå där med lång näsa när vi skall försöka stoppa hans plötsliga jakt på vilt. (Än så länge vill säga.)

Vid ett par tillfällen har han fått nos på nått och dragit iväg. Vi behöver ju inte vara rädd att han inte hittar hem men det går en bilväg med tät och snabb trafik inte långt ifrån oss. Det bekymrar ju inte Nemo när hans nos arbetar för fullt.
Efter varje jaktrusch kommer han hem med tungan i backen. Han får ett lite lyriskt uttryck i blicken och somnar på marken vid stugan, lyckligt ovetandes om vår vånda inför bilvägen.

Upp