I väntan på snön

Nu är vi inne i november och än ingen snö. Visst, några snöflingor har landat på gräsmattan så vi kunnat forma någon snöboll men snön har töat bort på en gång. Var upp till Bispgården och for från bar backe till snö och det var två hundar som blev förvånade då de skulle hoppa ur bilen ner på snön.

Jag är fascinerad över hur pass känsliga hundar är, hur de kan känna av hur jag mår. Var ner till Stockholm för en magnetröntgen av ryggen och då jag kom hem var jag så oerhört smärtpåverkad. De kände både Nemo och Ludde av så fastän de helst velat överösa mig med pussar och glädjeiver så var de så försiktiga. När jag sedan blev däckad av en fruktansvärd migrän i över ett dygn var de så lugna och höll mig sällskap så Lillis nästan fick släpa ut dem på kortare promenader. Så fort de märkte att jagmådde bättre blev det full fart på dem igen. Snacka om att de ha en förmåga att tolka känslor och signaler från oss människor på ett suveränt sätt.

När hösten har dragit in på allvar och vintern närmar sig är det vår bästa tid att vara ute på Åstön. Det är inte lika mycket folk som far dit då. För oss passar det utmärkt eftersom det innebär att hundarna kan få springafritt där ute utan att behöva riskera råka på andra hundar och människor. Försöker att fara dit 3-4 gånger i veckan och har oftast med oss en fikakorg.
Hundarna älskar att vara där och det kan jag förstå eftersom de får ströva omkring på egna upptäcktsfärder. För oss är det lika skönt att få ta dessa promenader.

Vill ni fara dit med oss är det bara att höra av sig...

Upp